Till Kiddy och Ritva

Vet inte vad jag ska säga... Har vetat hela tiden att detta skulle hända snart, redan i somras kände jag det på mej. Och för varje dag som gått och man har sett hur ni blivit värre och värre så har man inte kunnat blunda för det. Till slut fick vi inse det.. Vi kan inte hålla på så här, det måste få ett slut. Egentligen har vi insett det för länge sedan, men nu var vi tvunga att ta tag i det. För er skull. Nu måste vi släppa taget och låta er gå, hur ont det än gör. Men jag kan inte släppa helt och hållet. Jag kommer hela tiden hålla er fast i mitt hjärta. Ni har tagit en stor plats där och där kommer jag bevara alla våra minnen. Inte bara vi utan vad vi alla har gjort tillsammans. Första tävlingen med Kiddy, andra tävlingen med Kiddy, badandet i sjön, turerna i skogen, alla flygturer till marken vi fått när vi suttit på Ritva barbacka. Jag ler varje gång jag tänker på första gången Sofie och Kiddy skulle tävla och kiddy bara sprang runt i ridhuset och gnäggade och vägrade. Jag kan fortfarande le åt alla gånger vi suttit upp på Ritva i bara grimma och hon flög iväg i trav och sedan tvärstannat framför en stor grästuva så vi flugit av. Men samtidigt kan jag inte fatta att vi aldrig mer kommer uppleva det någon mer gång. Men lovar er, jag ska vara med er till eran sista stund. För allt ni gjort mot oss är vi skyldiga er att vara med in till det sista. <3

/Kram Evelina